Krampaktig rädsla. Urmänniskor. Alltid redo att kämpa eller ta till flykt. Finns hotet finns rädslan. Vi har alla våra ronder att gå och ingen av oss kommer att leva våra liv utan att ha känt orättvisa, sorg eller uppgivenhet. Men våra egna kamper står inte i motsats till andra kamper. Vi kan fortfarande säga vad vi tycker och tro på det goda. Kommer ni ihåg Alan? En liten grabb på tre år, Alan Kurdi. Små händer och fötter. Lekte och busade med storebrorsan. Hela livet kunde man se i hans ögon. Sedan blev det krig. Han spolades upp på en strand. Vi har sett bilden. Den är tagen, inte alls långt ifrån där människor stressar ner i en solstol med något kallt och solen som värmer. Men han låg där, uppspolad av vågorna. Hans pappa kramade och pussade på honom ända tills han var tvungen att släppa taget. Hans lille goding. Den kalla blev plötsligt ljummen, avslagen, det smakade inte. Verkligheten kom för nära. En mamma som drunknade, en storebror som drunknade och så minstingen Alan. Han låg där, ensam, uppspolad av vågorna. Vi behöver ta in det. Vi behöver känna efter. Vi behöver minnas att Alan dog som ett
Läs mer...