Krampaktig rädsla. Urmänniskor. Alltid redo att kämpa eller ta till flykt. Finns hotet finns rädslan. Vi har alla våra ronder att gå och ingen av oss kommer att leva våra liv utan att ha känt orättvisa, sorg eller uppgivenhet. Men våra egna kamper står inte i motsats till andra kamper. Vi kan fortfarande säga vad vi tycker och tro på det goda.

Kommer ni ihåg Alan? En liten grabb på tre år, Alan Kurdi. Små händer och fötter. Lekte och busade med storebrorsan. Hela livet kunde man se i hans ögon. Sedan blev det krig. Han spolades upp på en strand. Vi har sett bilden. Den är tagen, inte alls långt ifrån där människor stressar ner i en solstol med något kallt och solen som värmer. Men han låg där, uppspolad av vågorna. Hans pappa kramade och pussade på honom ända tills han var tvungen att släppa taget. Hans lille goding. Den kalla blev plötsligt ljummen, avslagen, det smakade inte. Verkligheten kom för nära. En mamma som drunknade, en storebror som drunknade och så minstingen Alan. Han låg där, ensam, uppspolad av vågorna.

Vi behöver ta in det. Vi behöver känna efter. Vi behöver minnas att Alan dog som ett oskyldigt offer och som symbol för flera tusentals barn.

Jag önskar att jag hade funnits i en båt med stora lampor, att jag såg den lille pojken flaxa med armarna och kämpa för att få luft. Att jag hade hoppat i, fått upp han över ytan. Tagit han i min famn och viskat: – Allt kommer att bli bra. Er lille pojke kom i vattnet men han klarade sig. Men vad är ett litet barn mot ett stort och stormigt hav? Det kunde ha varit din treåring. Och du hade velat rädda honom, precis som jag. När vi har känt efter måste vi agera. Jag vill tro att vi alla reagerar med goda krafter när vi stirrar rädslan rakt i ögonen. Jag vill tro att trots att vi är rädda så är modet större. Och jag tror att det här är lösningen.

Vi måste beväpna oss med mod.

Hur nära måste hotet komma för att vi ska reagera, agera och få till förändringar? Det är svårt, det är inte vårat problem, det är dem där borta. Vi har nog med vårt eget. Och vårt eget hotas av det okända. Av Alan Kurdi och hans familj.

Närhet – distans. Nyhetssändningarna som rapporterar om blodiga barn och sönderbombade städer försvinner i en gråzon, och vi filtrerar. Känner oss maktlösa. Hur kan de göra såhär? Men dem därborta kan också vara din förra granne. Dialogen som uteblev hade varit så viktig. Toleransen, tryggheten, inkluderandet.

Varför känner många sådant motstånd att bjuda in till fred och frihet när vi andra redan får ta del av den? Alan och hans bror Galip hade lekt med era barn som vilka barn som helst. Tror ni att kriget kommer hit med flyktingarna, är det er rädsla? Om kriget kommer är det ni som varit med och startat det. Tror ni att flyktingarna kommer att ta er välfärd ifrån er? Sverige behöver arbetskraft, det kommer att generera pengar, massor av skattepengar. Och Sverige mår bra, bättre än de flesta länder.

Utanförskap och grupperingar är inget nytt problem, jag har mött det i olika sammanhang ända sedan jag var barn och många andra med mig långt innan dess. Men det har sakta vuxit sig starkt bakom knattrande datorskärmar och vuxna som lägger värderingar i sina barns munnar vid fredagsmyset. Vuxna som har fullt upp med sina egna rädslor och barn som inte blir sedda. Barnen hittar någon annan som ser och bekräftar. Det har extrema grupper, både åt höger och vänster, varit duktiga på i alla tider. Tendenserna, smygrasismen, språket vi pratar med varandra, jargongerna som växer runt middagsbord och fikaraster. Ser ni vad som sker? Vi kommer att ta död på varandra av rädslor för någon som är precis som du.

Hur lång tidsresa måste vi göra innan vi förstår att tiden går igen? 2: a världskriget ligger som en tung minnesskugga över oss. Hédi Fried påminner oss om att precis som ett sandkorn i handen har också orättvisor en förmåga att föröka sig. Och nu står vi här år 2017. Hédi Fried har bara vänt på kikaren. Massmord, barn som lämnas att dö, vi och dem, du och jag, propaganda, starka röster som väcker rädsla och manar till murar och inreseförbud. Och vi delar, delar lögner som sprider sig som sandkorn i vinden.

Om du tror att du inte kan påverka vad som händer har du fel. För du har en röst.

Som skolbarn lärde jag mig om 2.a världskriget, såg bilder på högar av barnskor, bilder på människor där rädslan brann i deras ögon. Jag frågade:
– Varför gjorde ingen något? Varför samlade sig inte världen? Hur fick det hända? Är inte alla barn alla vuxnas ansvar?
Läraren svarade:
– Tids nog reagerade världen. Men ni har sett bilderna. Alldeles försent reagerade världen.

Den dagen lärde jag mig att jag behöver bestämma mig för vilken människa jag vill vara.

Vi måste beväpna oss med mod. Medmänsklighet. De goda krafterna. De finns där. Jag ser dem varje dag, jag möter dem överallt. På stan, på arbetet, i skolan och på lekparken. Nu mer än någonsin behöver vi agera efter vad Hans Rosling lärt oss om hur världen egentligen ser ut.

Vi behöver fundera över vilka associationer våra ordval väcker. Lyssna, läsa på, formulera oss, förklara så att människor förstår och fråga när vi inte vet.

Vilka tillkortakommanden vi än har så måste vi få respekt för att vi är en människa som fått en stund på jorden. Bete oss som folk under tiden. Det är den lilla handlingen som berör. Var snäll mot dem du har omkring dig. Utgå ifrån den du är och vad du kan göra utifrån där du står.

Vi står inför ett vägskäl och hela världen skriker efter lösningar.

Vad vill du att läraren ska svara när framtidens barn ser bilden på Alan och frågar:
– Varför samlade sig inte världen?  Är inte alla barn alla vuxnas ansvar?

/Jonna Nyberg

Foto: Jesper Anhede