Läsa, skriva, räkna!
– Men tala då…?

För någon vecka sedan lyssnade jag till Fritjof Sahlström, professor i pedagogik på Åbo Akademi. Han lyfte fram tre områden vi ska lära oss i skolan: Läsa, skriva, räkna. Men tala då? Är inte det grundläggande för att kunna verka tillsammans med människor i skolan, i privatlivet och på arbetet? Sedan lyfte programmet fram Gripsholms friskola som har en finsk profil, där samtliga niondeklassare hade klarat nationella proven med lägst godkänt. Rektorn intervjuades om framgångsreceptet:

”- Det här ska gå, allt annat är ett svek mot barnen!” Sedan eleven: ”- Läraren har koll på klassen, det är inte stökigt, det är lugn och ro och ordning. Varpå läraren bekräftade: ”- Vi har koll på lektionen och barnen får fysisk aktivitet 2-4 ggr/ vecka. Barnens mobiler ligger samlade i expeditionen hela dagen”.

För att ta elevperspektivet som här kanske är viktigast och själva kvittot på att något fungerar, tycker jag mig skönja att grundläggande behov blir tillgodosedda och skapar utrymme för lärande – att bli sedd och bekräftad. Vuxna som tar ansvar, vuxna som sätter eleverna i fokus, vuxna som har krav på eleven för att man har en tro på eleven.

Som retoriker kunde jag inte undgå att höra att det är just detta synsätt som präglar ämnet retorik. I läroplanen står det att: “Grundskolan ska lära eleverna att använda sig av ett kritiskt tänkande och självständigt formulera ståndpunkter grundade på kunskaper och etiska överväganden”. För det är ju så att det är just förmågan att kunna kommunicera med andra som avgör hur väl du kommer att bli förstådd. Att kunna lyssna, visa respekt, föra konstruktiva samtal, vara delaktig i en grupp, våga ta plats och ha styrkan att säga ifrån. Och framförallt – att bli respekterad för den man är.

Låt skolan få stå på fyra ben. Det finns många därute som argumenterar för återinförandet av retorik i skolan, redan i förskolan. Inte minst retoriker, som ser och upplever behovet, som vet vilken skillnad ämnet gör.

När allmän folkskola infördes i Sverige 1842 togs retorikämnet bort. En teori är att det inte skulle vara tillgänglig för ”vanligt folk”, utan förbehållet ”eliten”. Det är dags att göra retorikämnet till något som inkluderar alla. Dagens skolungdomar ska ut i ett arbetsliv där förmågan att kommunicera är avgörande.

Svenska skolan faller i internationella mätningar. I den senaste Pisa-mätningen hade Sverige bottenresultat. Sahlström förklarade att i Finland, som får bra placeringar, sker beslut om skolan i konsensus, han pratade om långsamma skol- och läroplansreformer. I jämförelse med Sverige där åsikterna om hur skolan ska se ut skiljer sig markant mellan partierna och besluten beskrivs som ryckiga och snabba.

Ett annat perspektiv som lyftes som en utmaning var den mångkulturella skolan i Sverige, jämfört med den finska där invandringen är ytterst begränsad. Sahlström menar att Sverige då har en större utmaning att ta sig an i klassrummet. Kanske är just detta ett område där skolan behöver mer resurser? Jag menar att Sverige har en otrolig möjlighet här, att värna och förvalta på bästa sätt. Tänk vilken potential, erfarenhet och samhörighet som kan finnas i ett mångkulturellt samhälle! Här blir världens äldsta språkvetenskap retorik, viktigare än någonsin. För vi är människor, framförallt.

Kan våra barn få kunskaper i retorik från unga skolår är min tro att vi i framtiden kommer att ha en vuxenkår i Sverige, som visar tolerans, kan lyssna och föra konstruktiva samtal. En vuxenkår som tror på sig själv och tar avstånd från mobbning. En vuxenkår där trygghet, samarbete och utveckling är den drivande motorn. En vuxenkår som ser tillbaka tjugo år och konstaterar: – Vi gör det bättre nu.

Jag möter våra barn och ungdomar, födda här eller där. Det finns så mycket potential. Tankar, känslor, unika personligheter och klokskap. Det föder kreativitet och skaparanda. Men de måste få förutsättningar för självförverkligande! Kan skolan ha utrymme för det?

Jag hoppas att vi kommer att få se framtida vuxna med samma kreativitet de hade som barn. För någonstans kom det av sig på vägen mot vuxenlivet. Det är inte så att vi slutar vara kreativa för att vi blir äldre. Däremot har vi ett samhälle och ett politiskt klimat som gör det svårt att tänka stora fria tankar i en skolbänk präglad av svarta rubriker och röriga klassrum. Tänk vilken potential som finns där. Ser ni den?

Det är de enkla lösningarna, den självklara kärleken till livet som våra barn är experter på. Vi skulle kunna ha en lång diskussion om vad som är arv eller miljö, vad som beror på vem, hem, skola eller fritid. Vi biter oss själva i svansen. I Sverige gör vi val, vi väljer demokratiskt vem vi ger mandat att bestämma över skolan och vi har arenor att uttrycka vår åsikt på före och efter valen. Tycker vi att valet blev fel, får vi en ny chans vart fjärde år. Vi har också möjlighet att engagera oss däremellan, göra vår röst hörd exempelvis i föräldraråd, föreningar, organisationer och sociala medier. Det är lätt att sitta och klaga hemma vid köksbordet när besluten redan är tagna. Hur värnar du ditt egenansvar och möjligheterna i demokratin Sverige?

Jag har själv varit barn, känt lusten och fantasin flöda, när tiden försvinner och allt som finns är jag och det jag gör just nu. Tänk om den känslan kunde få leva kvar i oss längre. Vi lever i ett samhälle med lagar, målbeskrivningar och utredningar där målet är att ge alla barn samma rättigheter och möjligheter i livet och i skolans värld. Just nu pekar allt på att Sverige har valt en annan väg. Vi skördar frukten av snabba beslut, en skakig skola och nonchalans mot läraryrket. Jag möter lärare som verkar i skolan. Jag känner inte igen bilden av att vi skulle ha en lärarkår i Sverige som inte känner stolthet över sitt yrke eller en ovilja att arbeta. Min hypotes är att drivet i lärarna är detsamma både i Finland och i Sverige, däremot har lärarna helt olika förutsättningar att arbeta med barnen och ungdomarna, associationerna till yrket ser helt olika ut.

Gubbängsskolan i Farsta är ett fint exempel på vilka framgångar man kan nå när retorik får vara en del av undervisningen. Linnéa Skogqvist-Kasurinen har arbetat som lärare i tjugo år och är ansvarig retoriklärare där. Hon undervisar också lärarstudenter på Stockholms universitet. Såhär säger hon:

Eleverna får en demokratisk skolning. Tolerans mot andra ökar genom en större självkännedom och trygghet. Trygga elever som äger ett eget språk och kan stå för en egen åsikt kan också ta avstånd från våld, trakasserier och mobbning. Eleverna kan nå höjda betyg genom att de lär sig att lyssna, tala, debattera, argumentera och analysera. Grundskolan ska lära eleverna att använda sig av ett kritiskt tänkande och självständigt formulera ståndpunkter grundade på kunskaper och etiska överväganden.

När ni tittar på barn och ungdomar idag, ser problemen i och utanför skolans värld, barn som inte känner att de räcker till. Det är då vi alla måste bära ansvaret för att vi har skapat just det. Vi föds med förmågor. Sedan väljer vi vuxna vad som ska finnas med i skolans plan, i familjens plan och i livets plan.

/Jonna Nyberg

 

Källor:
”Kroppen ljuger aldrig, konsten att tala kroppsspråk”, Lucas Bruhn, Mi Ridell 2016.
TV4 Nyhetsmorgon 20/10 2016.
Linnéa Skogqvist Kasurinen, retoriklärare på Gubbängsskolan i Farsta.
https://www.facebook.com/retoriki12steg/